Nya kommunikationsmönster var en del av modernitetens inträdande i samhällslivet, och vid Stockholmsutställningen 1897 fanns post, telegraf och rikstelefon placerade i en mindre byggnad framför ingången till Ferdinand Bobergs fantasifulla industrihall. De traditionella brevförsändelserna hade nu på allvar fått konkurrens, både av vykorten och av andra medier.
Bakom brevkortens upphov finner man bland annat en idé om rationell kommunikation. I Neue freie Presse den 27 januari 1869 föreslog professorn i nationalekonomi Emanuel Herrmann, att det österrikiska postverket skulle införa så kallade korrespondenskort. Herrmann hade forskat i gamla brev och kommit fram till att avsändarna ofta ödslat tid på diverse artighetsbetygelser, medan det väsentliga innehållet utgjordes av korta meddelanden. Ett öppet kort utan kuvert och befriat från meningslös verbal utsmyckning var Herrmanns förslag till förnyelse. Den tyske generalpostdirektören Heinrich Stephan utyttjade något senare liknande argument och påpekade dessutom, att många föredrog att telegrafera för att slippa de konventionella fraserna. Den svenske generalpostdirektören A. W. Roos anknöt snart till resonemanget och tillade, att en presumtiv brevskrivare inte sällan saknade tillgång till papper och kuvert.
Att brevkorten så snabbt vann terräng berodde i sin tur på en alltmera utbredd läs- och skrivkunnighet. Med utvecklingen av bildsidan tillkom ett element, som ytterligare underlättade kommunikationen. "Vyandet" var en demokratisk massrörelse, som snabbt eliminerade resterna av en äldre brevskrivarretorik, där formuleringarna obönhörligt avslöjade den skrivandes kulturella och sociala nivå. Som litterärt medium utgör vykortet en speciell genre med sin egen tradition och sina standardformulär. Forskning på området saknas men några iakttagelser kan göras.
Meddelandets öppna karaktär och det knappa skrivutrymmet blev avgörande för hälsningens utformning. "Gruss aus"-korten med förtryckt text reducerade skrivandet till ett potentiellt minimum, detsamma gäller de kort som var avsedda för hälsningar i samband med helger och högtidsdagar. Genom tudelningen av adressidan ökade visserligen utrymmet för avsändarens privata meddelanden, men vykortet förblev ett ordknappt medium. Ibland har avsändaren velat få rum med mera text än mediet faktiskt medgivit, och under den period då meddelandet skulle få plats på en smal remsa, svämmade den handskrivna texten ofta över på ljusrummen i bilden. Irritationen över det knappa utrymmet framgår av den tidigare citerade insändaren i Dagens Nyheter 1904: "Ett oeftergifligt villkor för vykortets existensberättigande är att det skall finnas plats för att skriva några rader på, så att man slipper se sådana förfärligheter som 'Tack snälla du' uppe bland tornspetsarna på domen i Köln eller något dylikt."
Vykortets ursprungliga lapidarstil [stenstil; ordfattig text; när man skulle rista i sten skrev man inte gärna mer än det nödvändigaste för att få fram ett budskap], som inte sällan liknar telegrammets kan inte uteslutande förklaras med produktens form utan berodde också på vissa postala förutsättningar. I sekelskiftets Stockholm bars posten ut fem gånger om vardagarna, två gånger på helgdagarna, och den som lade sitt vykort på brevlådan tidigt på morgonen kunde således få mottagarens svar i sin brevlåda på eftermiddagen. Avtal om möten kunde göras på vykort och mediet kunde även utnyttjas om man ville klara av smärre missförstånd under dagen. För att uppnå snabba resultat i pågående förhandlingar, måste man dock formulera sig i motsvarande takt.
I en minnesskrift med anledning av Världspostföreningens femtioårsjubileum 1924 konstaterade konsthistorikern Axel L. Romdahl, att brevet inte längre var "högtidskonst" och att det mist sin poesi: "Numera tala de älskande i telefon". Fastän vykortet är ungefär jämngammalt med telefonen, tycks det ändå länge ha kunnat hävda sig framför den. En förklaring är, att det dröjde åtminstone ett par decennier innan telefonen var mera allmänt utnyttjad. Kommunikation via vykort skiljer sig dessutom från den via telefon på så vis, att ett meddelande på vykort inte nödvändigtvis pockar på ett svar. Vykortets tysta kommunikationsform kan dessutom i vissa sammanhang ha uppfattats som mera diskret. Som belägg för ett sådant antagande kan man tolka ett vykort från 1903, där bildytan är delad i två fält som föreställer en kvinna respektive en man som samtalar med varandra i telefon. Dialogen kunde således även underlättas genom att man lät det utvalda bildmotivet förmedla ett budskap, och vykort som visar olika stadierna av en kurtis kunde säkerligen hjälpa blyga ungdomar på traven. Bildspråk var dock inte nödvändigt alla gånger. Följande invit framförs på ett vykort med stockolmsmotiv: "Skulle ni vilja korrespondera med mig på vykort? Min adress är Fleminggatan 25, Stockholm. Jag var på Skansen i söndags, men jag såg ej Er." Mera intima meddelanden har ibland fått avsändaren att tillgripa "frimärksspråket", chiffer, spegelvänd skrift eller kryptiska formuleringar.
Bakom vissa meddelanden anar en sentida läsare ofta intentionen att försiktigt närma sig känsliga ämnen, och det finns skäl att fråga sig hur eller om dessa ansatser till allvarliga samtal senare fullföljts. En interiör från Operakällarens restaurang åtföljs av en ångerfull hälsning: "Förlåt en 'yngling' som felat ej för första gången. Har tusende saker att tala med dig om." På ett vykort föreställande en fastighet på Riddargatan sätter någon in ett kryss och skriver i ljusrummet ovanför: "barnkammaren i Stockholm varest utspelast dels muntrande dels mer dystra scener under tiden 1888-1900."
När det gäller meddelanden mellan individer på en och samma ort har telefonen efterhand vunnit terräng, men landsortsbon som semestrat i huvudstaden föredrar kanske fortfarande vykortet framför telefonsamtalet. Äldre vykortstexter talar också för att mediet tills för bara ett par decennier sedan ofta fick tjänstgöra som budbärare med lokala nyheter från en ort till en annan: "Ivar står idag förlofvad med Ingrid Lundgren från Kiruna. Ryktet besannade sig alltså." Stockholmsvyer med kända attraktioner kunde förmedla turistens egna upplevelser. Ett inritat kryss eller en pil som anger "jag var där" eller "här bor jag" är vanligt på både äldre och samtida vykort. Blir vyn alltför monoton, kan de uppfinningsrike komplettera med eget "klotter". Avståndet mellan den grandiosa vyn och den resandes blygsamma belägenhet kan också föranleda en raljerande kommentar: "Här är operaterassen, men hvar är kaffet?".
På senare tid har vykortens skrivna hälsningar förskjutits från en mer berättande framställning till hälsningen som ett kort livstecken. Kanske handlar det om att snabbt försöka fylla ut tomrum i kontakter och att tillfälligt förstärka försvagade relationer. Dikotomin muntlig respektiv skriftlig kommunikation framstår dock alltmera som en förenkling. Medier som fax, telefonsvarare och e-mail ställer nya krav och från en inledande osäkerhet, betingad av invanda mönster, övergår vi till en anpassning som påverkar såväl psykologiska och sociala beteenden som retorisk form.
