Vykortssamlandet är i dag en utbred hobby och även en angelägenhet för museer, främst dem med lokalhistoriska samlingar. Den största svenska samlingen finns på kungl. Biblioteket och beräknas omfatta cirka en halv miljon kort, som inkommit via tryckeriernas lagstadgade pliktleveranser. Nordiska museets samling har vuxit fram genom donationer och ansluter sig till museets etnologiska inriktning. En betydande samling finns även på Postmuseum, som vid flera tillfällen arrangerat utställningar med vykort. Mera sällan har vykortets estetiska kvaliteter uppmärksammats, men 18982 visade Moderna Museet författaren Urban Tornhamns samling färglitografiska vykort med ryska motiv från sekelskiftet, utgivna av Granbergs Konstindustri AB.
Ett omfattande, äldre bestånd i nationalbiblioteket samling utgörs av vykort i ljustryck med topografiska motiv från perioden omkring 1895-1915. Genren griper tillbaka på ett gammalt samlingsområde inom bibliotekets nuvarande enhet för kartor, bilder och musiktryck. I samband med den uppdelningen av arvet från Kungl. Biblioteket beslutades nämligen, att museet skulle ta hand om och fortsättningsvis samla de grafiska blad som kunde hänföras till ämnesområdet "skön konst", medan biblioteket skulle ansvara för den svenska grafiken, främst ur illustrationssynpunkt. Nationalbibliotekets samling av historiska planscher, porträtt och topografiska blad griper tillbaka på denna överenskommelse och vykorten, en drygt hundraårig grafisk produkt, kan betecknas som ett utskott på den sistnämnda grenen.
Vykortets historia på Kungl. Biblioteket kan delvis följas och tyder på att pliktleveranserna snart kommit igång. Nyligen upptäcktes en större portfölj med topografiska vykort i arkform från Granbergs förlag, levererade direkt från två olika tryckerier perioden 1897-1902. I riksbibliotekariens ämnesberättelse för år 1916 läser man, att förre förste bibliotekarien P. Beijer tagit sig an den stora samlingen av vykort, "levererade från svenska tryckerier och av icke ringa intresse ur topografisk synpunkt". Under året hade Beijer ordnat över 23 000 vykoret över olika orter och året därpå rapporterades, att hans frivilliga åtaganden snart var slutfört.
I ett förslag rörande om- och tillbyggnad av Kungl. Biblioteket från 1921 omnämns bland annat "den i 70 lådor förvarande svenska vykortssamling", omfattande cirka 50 000 kort. 1933 beskrev dåvarande förste amanuensen Carl Björklund den äldre vykortssamlingen som ett "annex" till huvudsamlingen "Svenska utsikter" och föreföll betrakta dess tillväxt som stagnerad. När bibliotekarien Anders hedvall 1957 inledde sin tjänstgöring, fann han just ett sjuttiotal på varandra staplade kartonglådor med vykort som uppenbarligen inte rörts på länge. Kortens matta yta tydde på att de framställts genom tryckning och Hedvall upplyste om att de anlänt i form av stora kartor, som bokbinderier sedan skurit till separata kort. Samlingen befanns vid denna tid omfatta cirka 60 000 topografiska vykort, främst från 1900-talets två första decennier. Kort från perioden 1920-55 förekom mycket sparsamt, vilket Hedvall förklarade med hänvisning till det faktum att vykort fram till 1920-talet framställts genom tryckning och att man därefter övergått till kopiering av negativ, varvid korten inte längre betraktades som leveranspliktiga. En bevarad journal över pliktleveranser 1922-1947 tyder dock snarast på att inflödet efterhand kraftigt avtagit men inte helt upphört. Detta förhållande bör också kunna förklara diskrepansen mellan Hedvalls beräkningar av antalet accesserade kort och den tidigare uppgiften från 1921.
Hösten 1958 avrapporterade Hedvall uppordnandet av samlingen och på dåvarande riksbibliotekarie Uno Willers´förslag anordnades i december samma år en utställning med rubriken "Vykort i Kungl. Biblioteket". Materialet arrangerades i motivgrupper: gamla stockholmsvyer, bad- och brunnsliv, helg och söcken, natur, ur arbetarrörelsens historia samt reportage. Evenemanget väckte stort intresse och blev även startpunkt för ett aktivt insamlingsarbete. Från privata givare överlämnades cirka 7 000 kort, och sex ledande vykortsförlag åtog sig att fortsättningsvis leverera ett exemplar av varje publicerat vykort samt att eventuellt komplettera med bidrag ur sina arkiv.
Hedvall redovisade sina iakttagelser och synpunkter i ett par artiklar, och kungl. Bibliotekets årsberättelser från de närmast följande åren tyder på ett rikligt inflöde av vykort. Hedvalls efterträdare Ulla Ehrensvärd möttes av en annan situation och klagade 1967 över knappa, 1968 över uteblivna leveranser. 1972 inkom emellertid drygt 4 000 kort. De oregelbundna leveranserna har även senare varit ett mönster, som antagligen delvis berott på att leverantörerna föredragit att samla ihop större kvantiteter men också på en omstrukturering av vykortsbranschen med en allt större koncentration till ett fåtal företag.
1972 redovisade biblioteket en accession om drygt 70 000 vykort, huvudsakligen motsvarande en donation från Grafisk Konst AB. Samma år utkom Ulla Ehrensvärds Gamla vykort, en bok vars primärmaterial i stor utsträckning bygger på Kungl. Bibliotekets vykortssamling och som fortfarande är ett standardverk på området. I det följande görs ett försök att uppdatera presentationen av materialet, både utifrån egna studier och iakttagelser och med ledning av andra författares redovisade resultat.
