2020-07-06 Källor egen text + Wikipida

Heleneborgsgatan

Är en 670 meter lång gata på Södermalm i Stockholm. Gatan sträcker sig från Skinnarviksparken i Öster till Långholmsgatan och Västerbrons södra fäste i väster.

Heleneborgsgatan fick sitt namn i samband med namnrevisionen 1885 inför nyregleringen av stadsplanen på västra Södermalm. Namnet syftar på malmgården Heleneborg, som ligger vid Pålsundet, strax norr om gatan. Stockholms stads borgerskap, som sedan början av 1800-talet ägde Kristinehovs malmgård (”Gubbhuset”), sålde 1895 mark till staden i samband med nyreglering av stadsplanen. Härigenom fick man medel att bygga nytt – Borgarhemmet i kvarteret Yxan med adress Heleneborgsgatan 1, som stod färdigt i oktober 1908. På den sålda marken drogs bl a Heleneborgsgatan. Något senare sålde den sista ägaren av Heleneborg, fru Helena Berg, sin mark till ett finanskonsortium. Marken som Gubbhuset och fru Berg sålde bestod till stora delar av berg och tobaksodlingar. Området styckades upp i tomter och började bebyggas med flerfamiljshus.

Samtidigt köpte Münchenbryggeriet kvarteret Kofoten av Gubbhuset och uppförde där ett stall, som lär ha haft spiltor i tre våningar och plats för närmare 200 bryggarhästar. Stallet är nu rivet och ersattes 1982 med Skinnarvikens serviceboende och Svenska Bostäders Södermalmskontor med adress Heleneborgsgatan 2.

Vid gatubygget var man tvungen att spränga sig ner i förhållande till omkringliggande mark, därav dagens granitmurar runt Borgarhemmet i kvarteret Yxan. De höga granitmurarna med tidstypiska räcken har i sin östra del givit Heleneborgsgatan en unik utformning och anses ha ett stort kulturhistorisk värde.

Heleneborgsgatan började sprängas fram från Skinnarviksparken i riktning mot Varvsgatan 1905. År 1913 hade man hunnit fram till Pålsundsgatan och detta år stod också det första bostadshuset i kvarteret Hyveln klart, det röda tegelhuset Heleneborgsgatan 4, vid hörnet till Eolsgatan.

På Heleneborgsgatan 15 fanns från 1910-talet fram till 1941 ett bryggeri, Hembryggeriet. I denna fastighet ligger idag restaurangen Indian Garden. Huset är gatans äldsta bostadshus, det uppfördes 1911.

Mellan Heleneborgsgatan 10 och 12 ligger det 29 meter höga Pålsundsberget, som formellt utgör en del av Pålsundsparken. Den 6 november 1997 beslutade Länsstyrelsen att Pålsundsberget skulle lagskyddas som naturminne på grund av sina geologiska och botaniska naturvärden.

Den 12 juni 1992 greps "Lasermannen" John Ausonius vid Heleneborgsgatan 6-8. Han hade dessförinnan rånat en bank på Hornsgatan och när polisen försökte gripa honom då han cyklade iväg från banken utbröt skottlossning. Strax efteråt kunde Ausonius övermannas utanför porten till Heleneborgsgatan 6-8, där han gömt ombyteskläder i husets källare.

Hornsgatan

Gatan som beskrivs är mellan Bergsundsstrand och Hornsplan och ner till Ringvägen.

Född i huset nummer 154, (nåja Allmänna BB på Fleminggatan) kåken som ligger lite på tvärsan vid slutet av gatan. På den andra sidan gatan och det hörnhuset var farfar och farmor portvakt i huset. Vi bodde 5 trappor upp i ett rum och kök. Lägenheten var även utrustad med ett badrum. En strålande utsikt, Lljeholmsbron, Lijeholmsbadet som låg och flöt i Mälaren. Tittade men längre bort mot Liljeholmen låg Cementfabriken, och sträckte man på sig lite till syntes någon del av Vin & Sprit på Reimersholme.

På gatan var vår närmaste granne en fiskaffär. Fick ett uppdrag att med något mynt i handen springa ner till fiskhandlaren för att köpa dill. För att komma ihåg det mumlade jag hela vägen nedför trapporna, dill, dill, dill. Men under färden och av någon konstig anledning när jag stod i affären sa jag persilja. Det resulterade till en svängt till nedför trapporna för att få byta.

Nästintill låg Brocafet en av otaliga ölhak i Hornstull. Gick man förbi och dörren var öppen hördes ett kaotiskt mummel. Vid entrédörren stod det nästa för jämnan en stor och stadig ordningsvakt som granskade gubbarna när dom skulle in för att ta en öl.

Ölkafé vid ölkafé så långt ögat kan se. Det var mycket av den varan i Högalid. Det var säkert en bra affärsidé att öppna ett här. Närheten till Högalids vårdhem, arbetarkvarter, fattigdom och många människor med alkoholproblematik. Jag vet inte om jag ur minnet kan rabbla upp alla som fanns, skall försöka peka ut ett antal. Det sista som fanns i drift var Tjoget på Långholmsgatan.

Lasse i parken, Långholmsgatan Cafe Tjoget, Varvsgatan/ Hornsgatan Cafe Varvet. Högalidsgatan mitt emot Borgargatan, Heleneborgsgatan nästan vid Pålsundsgatan, Hornsgatan 152 nere vid Bergsundsstrand, Hornsgatan Lignagatan, Heleneborgsgatan vid Långholmsgatan, Bergsundsgatan Brännkyrkogatan. Flera minns jag inte nu.

 Biografernas gata på den västra sidan av Södermalm. Börjar vi längst ner på Hornsgatan så låg, ligger än i dag Rio. En av alla biografer i RI-kedjan som fanns över hela Stockholm. Jag minns att det på matinéerna, vid en dörr längst fram såldes det godis. Går vi ett kvarter uppåt på Hornsgatan så kommer vi fram till SF-biografen Flamman. Det var en stor och imponerande biograf, spännande var det att få sitta på läktaren. Den var sällan öppen, men om det var fullsatt i salongen öppnade dom där uppe. Man kände sig lite av en kung av att få sitta där uppe. Det fanns lite taktik, man väntade på att det skulle bli fullsatt på parkett så att det skulle öppnas där uppe. Ibland fick man tji, det blev inte fullt och man blev inhyst till de sista och sämsta platserna på parkett.
Kommer ihåg att det fanns en vit fläck i taket. Ryktet spred sig att det var rester efter filmen Anderssonskans Kalle då tårtan exploderade. Det var mellan Rio och Flamman som jag spenderade söndagarna. Klockan ett till tre var det Famman, och mellan tre och fem gällde Rio.

Ville man gå på någon annan bio var man tvungen att ta sig över Ringvägen. Går vi mot Slussen så fanns den första bion på höger sida mellan Ringvägen och Rosenlundsgatan. Där låg senast en dansstudio.
Snett över gatan låg Lido, som har genomgått många blandade öden. I sakta promenadtakt på vänstra sidan straxt före Rosenlundsgatan låg Chicago och direkt in på Rosenlundsgatan låg Reform även kallad Refflan. Där såg jag min första barnförbjudna film. Skräck över Japan var namnet. Pappersdrakar som invaderade Japan. Allt var i svartvitt med mycket dåligt ljud, då kan jag ha varit 12, 13 år. Nej nu vänder vi tillbaka till Hornstull/Högalid.

 Högalidsgatan / Pålsundsgatan

Gatan på söder som var min hemvist under många år. Flyttande dit från Hornsgatan 154, sista huset på vänstersida sett från Hornstull. Det var inte modernare men det var en större lägenhet. 2 rum och kök, En hall som var lika lång som korridoren på en Ålandsfärja, toaletten var så liten att men fick backa in med ändan först för att kunna sätta sig ner.

5 trappor upp, hörnlägenheten med burspråket mot Högalidsgatan / Pålsundsgatan. Hiss fanns det även här, men det som inte fanns var badrum med dusch. Det som fanns var en omodern tvättstuga i källaren där jag blev avblaskad mot min vilja, Köket saknade kylskåp, det fanns bara ett skafferi om man nästan kunde krypa in i. 2 rum och kök farsan sov i en bäddsoffa i vardagsrummet, själv fick jag dela rum med morsan som inte kändes så speciellt kul.

Vinden var alldeles ovanför oss, det skilde bara en trappa. Hissen gick upp till 5:e våningen och sen var det en sväng trappa upp till den stora järndörren. Nyckeln för att komma in var ungefär av storlek till en kyrkport. Alla i huset hade ett vindsförråd, och där uppe fanns det också en stor torkvind för tvätt. Måste ha varit besvärligt att frakta tvätten från tvättstugan i källaren upp till vinden, 7 trappor att släppa blöt tvätt. Huset bestod av 3 olika uppgångar, Högalidsgatan 46 A, 46 , och Pålsundsgatan XXX. Hiss fanns bara hos så att all som bodde på våning 4, 5 i de andra ner ett par trappuppgångarna tog hissen hos oss och gick över vinden. Sen var det bar att gå ner til sin lägenhet. Helt klart enklare.

Gården såg inte ut som många gör idag. Det fans absolut ingen grönska, två jättestora cykelställ med korrigerad plåt som tak. I en hörna stod det ett par gigantiska soptunnor, dit man fick bära sitt hushållsavfall för att kasta. Det mesta var det bara inslaget i ett tidningspapper. Glas, burkar allt man ville bli av med kastades där. När det var dags för tömning kom det två stadiga sopgubbar med varsin lång stång son sattes fast på var sida om tunnan. Sen bars ekipaget som en bår till den väntande bilen.

I huset fanns Kalle Sundbergs frisersalong med Sören som var en av mina lekkamrater. Massor av bus i salongen, in och vevade på raktvålstillverkningsmaskinen så att löddret sprutade, och snabbt därifrån genom bakdörren. Kalle dog knall och fall i butiken, likadant var det med Sören ett antal år senare, dog på samma plats knall och fall.

I hörnan Högalidsgatan / Pålsundsgatan låg Beckers färghandel, hade inte så mycket med dom att göra. Klev vi in på Pålsundsgatan så fanns där Lundgrens livs. Butiken var delad på två delar, kött och fläsk i den ena, och där rann det alltid vatten på insidan av skyltfönstret för att kyla ner. den andra delen var det konserver, grönsaker och gryn av olika sorter. Mjölk, då fick man ta ett 30-tal steg till för att komma till Konsums mjölkbutik. Mitt emellan dessa butiker fanns konditoriet P.... som jag tror finns kvar även i dag. Morsan brukade handla småkakor där. Kanske att man fick en bakelse någon gång. Längst ner emot korsningen Heleneborgsgatan fanns givetvis en Konsumbutik med allehanda varor. Ingång både från Pålsundsgatan och Heleneborgsgatan, det var fint det.

På andra sidan låg det en stor fiskaffär. Gräsliga tunnor med hel sill som simmade där i sin saltlake. Visst fanns det också en blomsteraffär, det var den enda affären som fick ha öppet på söndagarna. Öppet under tiden det var gudstjänst i kyrkan. Sen minns jag bara den lilla underbar tvätt och strykinrättningen som låg en trappa ner. Gick man förbi och fönstret var öppet kom de en underbar doft av nystruken och ren tvätt. Det fanns en ände på Pålsundsgatan. Efter korsningen Heleneborgsgatan var en brant backe ner emot Söder Mälarstrand och Långholmen.

Fortsätter vi Högalidsgatan österut från Pålsundsgatan är mitt minne svagare. Butiken med hemlagad mat, rotmos, stekt pannbiff, och annan husmanskost som fanns på den tiden. Elhandel, tobak, tapetserare, damfrisör och mycket mer. Våran favorit var inne i ett av gårdshusen, det fanns en karamellfabrik till våran lycka. Det gick alldeles utmärkt att få köpa lite trasig samt snedvridna karameller för några ören.

Högalidsgatan är en 1 000 meter lång gata på Södermalm i Stockholm. Gatan sträcker sig från Skinnarviksparken och Münchensbacken i öster till Reimersholmsbron och Bergsunds Strand i väster. Högalidsgatan fick sitt namn i samband med namnrevisionen 1885 inför nyregleringen av stadsplanen på västra Södermalm. Man påpekade vid namngivningen att gatunamnet är valt "med hänsyn till belägenheten eller naturförhållandena". "Lid" betyder backe eller bergssluttning. Gatans riktning bryts vid några punkter, dels vid Varvsgatan, dels vid Långholmsgatan och Tobaksspinnargatan.

Invid Högalidsgatan ligger malmgården Kristinehov och Borgarhemmet samt Högalidskyrkan, byggd 1917–1923. Upp till kyrkan, genom Högalidsparken, går Högalids Kyrkväg, namngiven så sent som 1985. I väster passerar gatan söder om Pålsundsparken. Högalidsgatan omsluts i sin östra del av 5–7 meter höga naturstensmurar på båda sidor. De höga murarna skapar ett speciellt och för denna del av Stockholm karaktäristiskt gaturum. Högalidsgatan och Münchensbackens diagonala dragning mellan Söder Mälarstrand och Varvsgatan bryter av mot riktningen av stadens rutnät. Gatan gick ursprungligen ända nerifrån Söder Mälarstrand och var avsedd som uppfartsgata för trafik till denna del av Södermalm. Sedan 1977 heter alltså denna del av gatan Münchenbacken och ingår som en del i Skinnarviksparken, där motorfordon ej får framföras

Högalidsparken. Parkernas park, parkernas Rolls Royce, stadens djungel

Den parken som jag känner bäst till av alla. Uppvuxen i parken, nästan född där. Det var en park med allt. Lekplats, äventyrsland, spänning och massa bus.

Själva lekplatsen med gungor, lekpersonal, sandlåda och inte att förglömma den stora plaskdammen. Mycket är sig likt än idag. Parken hade personal på den tiden, lektanter som såg efter oss. Plaskdammen ligger på samma plats som den har gjort sista 60-70 åren. Den stora stenen ligger som ett berg mitt i dammen. Den var nästan lika stor som klipporna vid havet när man stod på den och skulle dyka. Hus och kojor byggdes av meterlånga träklossar som man fick låna. Vem kan gunga högst, det förekommer även i dag.
Parken var mycket populär även på vintern, en uppskottad och spolad iskana med start högst uppifrån kyrkan. Starten kraftig vänstersväng in på raksträckan ner mot parken, där väntade en hög vall som man gled upp i och sedan mot kanans avslut där gungorna ligger i dag.

Söderut på höjden bakom lekplatsen låg ett par längor med nödbostäder. Det var fattigt uppe på berget. Hade en klasskompis som bodde där. Det låg även likadana längor pararellt med Brännkyrkagatan. Det var mitt fel att dom revs, nåja riktigt så var det inte. Längorna tömdes på människorna som bodde där. Det stod tomt och övergivet. En kväll var vi, högalidarna där uppe vid husen och drev omkring. Jag fick något infall att jag skulle kasta en sten på fönsterrutan i ett av husen. Stenen for i väg och träffade rutan med ett krasch, vi sprang därifrån. Nästa dag kom grävmaskinerna och rev alla längor. Vilket trauma för mig, det var mitt fel.

Den mest spännande platsen och kusligaste var östra sidan av kyrkan och tornet närmast högalidsgatan. Den svarta dörren med en döskalle på. Bultade på dörren och skrek, "är det någon hemma" sen stack vi. Söderut i församlingshemmet var det körövningar mellan varven. Populärt att stå nedanför och sjunga, nåja skrika. Som svar kom det ibland en hink med vatten utkastad från fönstret i församlingssalen.
Östra delen av parken mot Varvsgatan innehöll även den en lekplats. Men den kändes
främmande, en rund sandlåda vad jag minns. Högalidsparken är en park strax nordost om Hornstull, i Högalids församling på Södermalm i Stockholm. Parken fick sitt nuvarande namn 1915. På parkens högsta del ligger Högalidskyrkan, byggd efter Ivar Tengboms ritningar mellan 1916 och 1923. I den västra, något kargare delen av parken återfinns den ena av Stockholms innerstads två fyndplatser med skålgropar från bronsåldern.

Högalidsparken började anläggas 1914 och arbetet pågick ända fram till 1932. Väster om kyrkan planterades sparsamt med vegetation för att framhäva berghällarnas karghet.

På östra sidan är vegetationen rik med både lövträd och barrträd. Nedanför kyrkan, i parkens nordöstra del, finns Clarence Blums skulptur ”Flickan med hopprep” från 1967.

Lignaområdet

I Drakensbergsområdet låg det tidigare den mycket omdiskuterade arbetsinrättningen Högalids Vårdhem. Från början ansågs vårdhemmet vara en mönsteranstalt och att det var den förnämsta inrättningen i Skandinavien men efter mycket hård kritik fick arbetsinrättningen stängas igen 1971.

Vid valet av plats hade man tvekat mellan stad och land, och Kungsholmen hade varit på tal, innan man bestämde sig för det nersänkta området vid slutet av Hornsgatan. Det kasernliknande komplexet uppfördes under åren 1902-1905 och gav ursprungligen plats för 1.432 intagna. Arbetsinrättningen var som en arvtagare till de gamla försörjningshusen med uppgift att bereda uppehälle och nödhjälpsarbete för relativt arbetsföra män, som av olika anledningar - många var alkoholskadade - inte kunde ta hand om sig själva.

De sysselsattes med handräckning eller i anstaltens verkstäder och fick en blygsam timpenning. In- och utskrivning var helt frivillig - rekordet för en person var 56 sådana på ett år - och medelåldern låg mellan 50 och 60 år. Man kan förstå, att i denna ganska trista kasernöken, där målet i många fall måste begränsas till att ge äldre män en dräglig sista resurs att leva vidare, icke skall finnas mycket resonans för andlig påverkan: redan för länge sedan förvandlades den ursprungliga kyrksalen till en kvastverkstad. Vissa förbättringar gjordes under årens lopp mot en mera nyanserad omvårdnad, framför allt genom en nybyggnad 1926, då en särskild vårdhemsavdelning inrättades, skild från försörjningsavdelningen. I det sammanhanget fick anstalten sitt nuvarande namn. I området där Vårdhemmet Högalid låg, planerades den sexfiliga Fatbursleden, och marken skulle även utnyttjas för kontors- och bostadshus.

Det var tänkt, att själva anstalten skulle ersättas av ett antal specialhem, förlagda till Skarpnäck och väster om Beckomberga. Därmed blev det möjligt att anpassa klientelet efter vårdbehovet, så att målet verkligen kunde inriktas på aktiv rehabilitering och social återanpassning enligt principerna för modern socialvård. År 1964 tog en medarbetare i Stockholms-Tidningen sig in i anstalten för att se om de rykten var sanna som talade om misshandel av de så kallade Högalidsgubbarna. Vid det laget var hela inrättningen svårt nedsliten trots att den vid starten 1905 ansågs som en av Europas modernaste.

Det stora felet var att folk av så olika slag fösts in under samma tak. Alkoholister, kroppsligt sjuka och mentalsjuka behandlades på samma sätt. Reglerna var onödigt hårda. Om en pensionär fått permission en dag blev han inte insläppt förrän klockan 16, även om ärendet var uträttat och han ingenstans hade att ta vägen. Kanske hade han inte heller några pengar att äta för. Så hade det varit i sextio år och så ansåg ledningen att det borde vara i fortsättningen. Undersökningar visade att antalet om misshandel inte var helt obefogat, en intern hade släpats iväg av vakterna och då han gjorde motstånd dunkades hans huvud i en stenvägg.

Reportern ger följande beskrivning: När jag avlusats, fått mej tilldelad en sängplats i ett rum, där det förut ligger elva man, och fått besked om att börja arbeta i köket på måndag - med en timpenning av 35 öre - kommer jag snart i förtroligt samtal med flera av hemmets c:a 750 gäster. - Det är anstaltsledningen som kallar oss "gäster", förklarar "högalidarna" ironiskt. Själva tycker vi nog att interner är ett mera adekvat uttryck. Av de 750 är c:a 450 placerade på försörjningsavdelningen, dvs. att de mot låg timpenning får jobba i tvätten, på någon av verkstäderna eller i köket. En del får tillverka kvastar, som går till den kommunala gatsopningen. "Högalidarna" själva ville inte påstå att arbetstakten var särskilt uppskruvad, men etthundratrettio kvastar tillverkades i alla fall dagligen. Trehundra intagna fanns på den så kallade vårdavdelningen.

Text: Ur Västra Södermalm, Arne Munthe, 1965

Lundagatan

Lundagatan är en 550 meter lång gata på Södermalm i Stockholm. Gatan sträcker sig från Ringvägen i öster till Varvsgatan i väster. En del av Lundagatan kallas sedan 1961 för Gamla Lundagatan.

Lundagatan fick sitt namn i samband med namnrevisionen 1885 inför nyregleringen av stadsplanen på västra Södermalm. Tre gator i staden fick namn efter städer – Uppsala (Uppsalagatan namnändrades 1938 till Gästrikegatan p g a förväxlingsrisk med Upplandsgatan), Sigtuna och Lund (”några få stadsnamn hafva begagnats, nämligen Stockholms föregångare såsom hufvudstäder i Svealand, Upsala och Sigtuna, samt rikets andra universitetsstad Lund”).

Lundagatan kan uppdelas i två delar, som bägge har samma namn, dels den äldre mer kuperade norra gatan (i folkmun ”Övre Lundagatan”, idag enkelriktad lokalgata) och dels den södra planare ”Nedre Lundagatan”. Lundagatan hette före namnändringen 1885 Lilla Skinnarviksgatan. En avskild äldre rest av gatan i öster (söder om Ludvigsbergsgatan och norr om Bysistäppan) kallas sedan 1961 ”Gamla Lundagatan”. Öster om Gamla Lundagatan går Lundabron över Torkel Knutssonsgatan.

Invid Lundagatan ligger Skinnarviksparken, malmgården Kristinehov samt det för funktionalismen och den kooperativa bostadsrörelsen betydelsefulla kvarteret Marmorn.

Kvarteret Plankan vid gatans västra del mellan Kristinehovsgatan och Varvsgatan representerar det storskaliga bostadsbyggande som tog form under miljonprogrammet under 1960- och 1970-talen. Kvarteret bryter mot Södermalms klassiska fastighetsindelade bebyggelse. I kvarteret har bebyggelsen placerats kring en stor gård med måtten 115×75 meter, den största moderna slutna innergården i Stockholm.

Långholmen

Kalla vinterdagar, speciellt på kvällen blev det vandring till Pålsundsvallen med grillorna på axeln. Den nyspolade fotbollsplanen var som en spegel. Det tog högst några minuter innan grillorna satt på fötterna. Mest blev det att jaga tjejer, kull, fånga in, man gjorde nästan allt för att få tag i en tjej. Var på idrottsplatsen troligtvis en söndag, och det skulle bli bandymatch, det fattades folk i laget. Tror att det var Reimers om jag inte minns fel. Min första och sista bandy match i mitt liv. Om jag gjorde något mål, nej. Åkte mest runt i nedre halvan av planen och försökte att irritera motspelarna.

Pålsundsvallen var även en samlingsplats för fotboll. Lirade inte så speciellt mycket . Drev mest omkring där nere. Ibland var vi tvungna att gå därifrån, för då skulle fångar spela fotboll. Dom kom in på planen med ett antal vakter som ställde sig runt planen. Visst försökte en och annan att rymma därifrån. Sparkade bollen över planket och erbjöd sig att gå och hämta bollen. Fångarna ville därifrån på alla villkor. Vi däremot gjorde motsatsen, vi klättrade in på fängelseområdet för att palla gråpäron. Man tog sig över staketet från omklädningsrummet på idrottsplatsen in till fängelset. Rädsla att inte kunna komma ut, nä det fanns inte alls.

Lite högre upp bland bergen finns sedan andra världskriget skyttevärn. På den tiden var dom inte igensatta utan helt öppna för lek och andra intressen. Speciellt på natten eller rättare sagt på kvällen när mörkret hade lagt sig. Då kom ficklamporna fram. Spännande att gå i beckmörkret för att smyga, inte synas utan överraska kompisarna.

Tillspetsat blev då någon av oss kom på hur högt vi kunde gå på brospannet. Vi startade nere vid Pålsundskanalen på Långholmssidan och klättrade på. Tror att jag kom halvvägs, fick vända då jag tappade min ficklampa som jag höll i munnen. Dom må kalla mig fegis, men det blev tufft för dom som fortsatte med sin klättring. Men nu var det på stora brospannet över Mälaren.

Längst ut på den östra sidan av Långholmen fanns ett upplag i sjön från Mälarvarvet. Det bestod av diverse flytmanicker som flottar, bojar, flytetyg av olika format samt en och annan brygga. De flesta av grejerna var dränkta under vattenytan, andra var snorhala av sjögräs. Perfekt underlag för att ha kull på, jaga varandra och hinna först till ett föremål. Man fick nämligen inte vara två som stod på samma flytetyg.

Vildare än så här kunde det inte bli, helt livsfarligt, men visst var det spännande. För min del slutade det med att en, ja minst 8 tumsspik som stack upp på en flotte rev upp min rygg så blodet flödade kraftigt. Nåja, det var kul så länge det varade..

Klockan 19 under Västerbron, nedanför minigolfbanan, kom igen! Det var kallelse till våra spännande speedway tävlingar på cykel. Mitt under bron på den stora båtuppläggningsplatsen fanns det en uppkörd oval, vår bana. Två kurvor, två raksträckor starten låg på den östra sidan av ovalen. Allt gick till precis som det skulle vara. Kval, kvart och semifinal och till sist den stora finalen. Fyra förare i varje heat. En eller två gick vidare. Servicepersonal fanns som hjälpte till att dra åt muttrar och skruvar. Dom agerade även i starten. Hjälpte till att hålla i cykeln så att föraren stod med bägge fötterna på pedalerna.

Pang, där gick starten, nu gällde det att komma in i första kurvan och ta en bra position. Dammet yrde, omkullkörningar var inte alls ovanliga. Skrubbade knän fulla med smågrus i såren. Ut ur kurvan, nu gällde det att få maxfart på rakan för att ha fart in i nästa kurva. Hjälmar, glöm det, oftast en reklamkeps från Oaxens bruk för att skydda huvudet. Loppet gick i tre varv, full spurt på sista rakan mot målet. Vatten, för att skölja ur dammet i munnen, lite olja på kedjan, pumpa upp däcken och göra sig klar för nästa heat.
Cykeln var utrustad med crosstyre med en fågelpinne, en del hade limpa i stället för sadel. Övrig kvalité var av mycket skiftande slag, med framskärm likaså utan. Hur hojarna såg ut var av sekundär betydelse, det var tävlingen som gällde.

Långholmsgatan 

En bullrig gata med mycket trafik. Genom fart från Västerbron till Hornstull och för vidare färd söderut. Mitt på Långholmsgatans östra del låg Margarinbolagets fabrik. Tunga transporter när det kom järnvägsvagnar med med material till processen för att göara margarin. Tågen kom över Liljeholmsbron. helt konstigt att tänka sig det i dag. Järnväg på Långholmsgatan! Jag var faktiskt och gjorde ett studiebesök på fabriken när jaggick i plugget. Kan ha varit 1955-1957.

Det mest klassiska som fanns var Cafe Tjoget som fanns kvar i orginalformat ända fram till XXXXX. Ett tillhåll för pilsnergubbarna från vårdhemmet Högalid. Var där inne och åt någon gång, tung stampig och god husmanskost. I hörnan vid Hornsplan låg tobaks och pappershandeln Göransson Tobak. Lite längre upp låg Kaffe Strix där ungdomarna samlades. Caféet låg en trappa upp från trottoaren. Kom inte ihåg riktig men jag tror att det fanns en jukebox där inne.

Reimers, Maltfabriken 

Kommer ihåg många spännande saker därifrån. Det var spännande att passera bron ut till Reimers. Lite av främmande mark för oss från Högalid. Den stora vin- och spritfabriken kändes nästan som en förlängning av Långholmens fängelse. Ofta var målet den gamla nedlagda maltfabriken längst ute på Reimersholme. Fabriken var mycket förfallen, spök-likt, skrämmande men inte minst spännande.
Fönstren var förspikade men det fanns de som var uppbrutna. Fabriken var även ett tillhåll och nattplats för en del vinddrivna individer. Pilsnergubbar, likaså rödsprit fanns det gått om.
Knarrande golv, en trasig gardin som fladdrar till. Fullmånen lyser upp med ett magiskt blått sken. Vad mer kan en 12-13 års grabb begära av spänning.

X-gänget var en grupp med grabbar som även höll till där. Kommer ihåg att de hade ett stort X målat på skinnjackans rygg. Såg dom på håll någon gång, men ryktet gick på stan, passa dig för dom, livsfarliga och så vidare. Senare har det visat sig vara helt vanliga ungdomar som lyssnade på musik osv, och hade hittat ett krypin att kunna vara i.
I efterhand så var dom helt ofarliga, men så är det med rykten. 

Trots sitt läge nära Södermalm var ön ursprungligen en del av Brännkyrka socken och ingick i municipalsamhället Liljeholmen åren 1898–1912. Den inkorporerades 1913 tillsammans med övriga Brännkyrka i Stockholms stad den 1 januari 1913. Ända fram till 1957 tillhörde den Brännkyrka församling och därefter Högalids församling.

Ön hette tidigare Räkneholmen, men den 24 juni 1798 fick den sitt nuvarande namn. Den är uppkallad efter hattmakaren och rådmannen Anders Reimers (1727–1816). Han ägde en gård på öns östra sida, Reimers malmgård.

Reimersholme ligger intill Långholmen direkt väster om Södermalm. De första bostäderna uppfördes på 1880-talet vid Charlottenburg. På 1860-talet uppfördes en yllefabrik här, Stockholms Yllefabrik, där bland annat fångar från Långholmsfängelset fick arbeta. Fabriken gick i konkurs 1934 och HSB köpte området 1939. 1942–1946 uppförde HSB 900 lägenheter där, först på den östra och norra sidan, och sedan 1980 även på den södra sidan. Tidigare fanns där en spritfabrik, Reymersholms Spritförädlings AB.

Ön är förbunden med Södermalm via Reimersholmsbron, som är 39 meter lång och 13 meter bred. Busslinje 66 har trafikerat ön sedan 1967, och sedan 1986 även linje 40.

Den av Anders Reimers på östra delen av ön anlagda malmgården gjordes av honom till fideikommiss. Egendomen stannade i familjens ägo till 1859, då textilfabrikören Karl Johan Stenström köpte sex sjundedelar av den, och på den nordöstra stranden anlades en yllefabrik, som år 1866 överläts till ett bolag med namnet Rejmersholms Aktiebolag. Detta bolag gick i konkurs 1868, varefter driften fortsattes av Stockholms Yllefabriks AB fram till år 1934, då bolaget gick i likvidation. Fabriksbyggnaderna revs 1941. Huvuddelen av arbetskraften på yllefabriken utgjordes under 1860-1870-talet av fångar från fängelset på Långholmen. På hösten 1867 byggdes en provisorisk bro mellan Reimersholme och Långholmen, över vilken fångarna fördes till och från fabriken. I början av 1870-talet bestod arbetsstyrkan på yllefabriken av omkring 300 fångar och drygt 100 fria arbetare. Fångarbetena på själva fabriken upphörde i december 1880, men fram till 1896 utfördes arbete åt fabriken inom Långholmsfängelset. 

Slipgatan

 I kaninburen gjorde jag tidiga försök att åka skridskor på den nyspolade isen. Skridskorna var av den typen med dubbla medar på varje fot. Inte räckte det med den stabilitet som det skulle vara. Ivrig och med felskär blev det världens största volt bakåt. Huvudet daskade i isen, och allt slocknade för mig. Medvetslös låg jag där ett tag innan ögonen öppnades igen. Kom ihåg att det stod en ring av mammor, pappor och barn runt mej. Nåja det gick i alla fall bra, men kom ihåg att det knappast fanns hjälmar på den tiden.

Tantolunden

Vägen till Tantolunden gick via Varvsgatan och sedan rakt över Hornsgatan. Där fanns det en trätrappa ner till Lignaområdet och gubbhuset, egentligen Högalids vårdhem.

Tantolunden påminde lite om Långholmsparken. Lummigt, vägar kors och tvärs, kolonistugor med goda äpplen och andra frukter som man försökte att komma åt. Som oftast blev man upptäckt och jagad i gångarna, men vi var snabba som vinden och bara försvann. Parken var välbesökt även vintertid, då spelade vi bandy, ishockey och så jagade vi tjejer i strålkastarbelysningen på kvällarna.

Tantolunden är en av parkerna som skapades under Stockholms första stadsträdgårdsmästare, Alfred Medin. År 1885 anslogs medel att påbörja arbetet i det bergiga området väster om Ringvägen. Området fick namnet Tantolunden, efter en stor egendom Tanto, som funnits här.
Medins plan för Tantolunden är ett snirklande system av gångar och promenadvägar som leder i cirklar upp till parkens högsta punkt som utformades till en rondell med sittbänkar. Gestaltningen var typisk för tiden med romantiken som grundidé. Folk skulle finklädda lustvandra under grönskande träd.
På höjden fanns en gammal soptipp som breddes ut och byggdes på, samt täcktes med fyllnadsmassor och matjord. År 1896 planterades de första träden. Att man använde bland annat sopor som fyllnadsmaterial visade sig snart ha varit mindre välbetänkt, eftersom jorden snabbt torkade ut sommartid. Genom att föra på mera matjord hoppades man få grepp om problemet. Anläggningsarbetena fortsatte fram till 1899, då ansåg man att parken var färdig. 1906 anordnades en lekplats i parkens västra del.

I sluttningen ner mot Årstaviken låg en gång en omtyckt friluftsteater: Tantolundens friluftsteater. Här spelades fram till 1961 teater, bland annat Söderkåkar. Mitt i parken finns Tantolundens bollplan och i parkens östra del en liten musikpaviljong med några sittbänkar framför. Paviljongen byggdes och skänktes 1988 till Stockholms stad av miljö- och kulturföreningen "Tantofolket". I samband med filmprojektet "En annan skylt" 2009 fick den namnet Narvapaviljongen och en nyskapad historisk bakgrund.
Längst ut i öster intill järnvägen nära Ringvägen ligger Ekermanska malmgården. Intill låg tidigare Tantogården som brann 2009. Tantoområdets högsta höjd består av berghällar och några äldre stridsvärn.

Varvsgatan

Det fanns ett andra Klondyke i Hornstull. Det var beläget i nuvarande kvarteret Plankan och avgränsades av följande gator. Varvsgatan, Brännkyrkagatan, Kristinehovsgatan och Lundagatan.

Från Varvsgatan gick vägen in till kvarteret, allt låg lite djupare ned än Varvsgatan. Gatan eller snarare grusvägen kantades av diverse byggnader av olika form och format. Plåt, brädväggar, luckor, dörrar, samt byggnadsmaterial av olika beskaffenhet skapade hemvisten för olika yrkeskategorier. Det fanns murare, snickare, bilverkstäder, lumphandlare, kol och koks, samt andra yrkesgrupper som höll till här.

Vad jag minns bäst var att gatukontoret hade ett stall där nere i gropen. På vintern kunde man se hästen komma dragandes på en liten kärra med sand. Halkbekämpning var ute, en man körde hästen och den andre satt med liten skopa i sin hand och spridde ut sanden på gångbanorna. Det var tider det.

Malmgården Heleneborgs grindstuga från slutet av 1700-talet ligger på Varvsgatan.
Varvsgatan är en 410 meter lång gata på Södermalm i Stockholm. Gatan sträcker sig från Heleneborgsgatan och Pålsundsparken i norr till Hornsgatan i söder. Vid Pålsundsparken går trappor ner till Söder Mälarstrand.

Varvsgatan fick sitt namn (Varfsgatan) i samband med namnrevisionen 1885 inför nyregleringen av stadsplanen på västra Södermalm. Namnet syftar på Mälarvarvet på Långholmens östra udde. Det kan tyckas märkligt att man gav gatan detta namn, då det redan fanns en Varvsgatan på Djurgården och en av namnrevisionens uppgifter var att få bort dubbla gatunamn i staden.

Det ursprungliga namnet på gatan var Pipbruksgränd. Pipbruket som avsågs låg vid malmgården Heleneborg vid Pålsundet. Från 1739 drev Olof Forsberg där ”Tobaks Pipe Bruket”. Produktionen av kritpipor pågick till 1766. Pipbruksverksamheten avspeglas idag endast i ett enda gatunamn i staden, Pipmakartrappan (namngiven 1990), som går från Hornsgatan ner till Tantoområdet mittemot Kristinehovsgatan.

Heleneborgs grindstuga, som idag ligger kvar vid korsningen av Varvsgatan och Lundagatan inom Högalidsparkens område (adress Varvsgatan 10C), byggdes sannolikt av den dåvarande ägaren till Heleneborg, Johan Axel Een, som 1795 lät brandförsäkra en av honom uppförd portbyggnad. Invid Varvsgatan ligger malmgården Kristinehov och Borgarhemmet.
Fram till 1950-talet fortsatte Varvsgatan söder om Hornsgatan på en viadukt över den dåvarande sträckningen av Södra stambanan till Vårdhemmet Högalid i Lignaområdet.